Tre olika språklösningar

När det på samma arbetsplats finns människor som inte har ett gemensamt modersmål anses den mest praktiska och enklaste lösningen ofta vara att alla talar engelska. Det här är förståeligt eftersom engelska i en finländsk kontext är det främmande språk man är överlägset mest förtrogen med och engelska anses ofta höra till repertoaren av språkkunskaper hos alla i arbetsför ålder. 

Många anser att engelska är ett jämlikt alternativ eftersom det ofta används som ett lingua franca-språk, det vill säga som ett gemensamt språk i situationer där ingen talar engelska som första språk. På många arbetsplatser byts finska ofta ut mot engelska i en situation där det finns en arbetstagare vars kunskaper i finska man är osäker på.

Trots att engelska är till nytta är engelska inte lösningen på allt. För det första kan inte alla flytande engelska. För många – även för unga – är det belastande att använda engelska, och inte heller alla som kommer till Finland talar engelska. Inte ens alla internationella experter som arbetar på engelska har så goda kunskaper i engelska att de skulle trivas till exempel i sociala situationer på engelska.

Det är bra att vara medveten om att när man på en arbetsplats väljer ett språk som inte är modersmål för alla användare, finns det risk för att man ökar osynliga maktkonstellationer och ojämlikheten. Flytande kunskaper i engelska – liksom flytande kunskaper i finska – ökar möjligheterna i arbetet, medan brister i språkkunskaperna kan hota även personens yrkesidentitet. För en person som arbetar med expertuppgifter i Finland innefattar yrkesidentiteten en stark förväntan på kunskaper i engelska. Om engelskan dock löper stapplande, vågar man inte nödvändigtvis lyfta fram saken.

Vissa arbetstagare kan ha utmärkta kunskaper i engelska och använda språket på ett naturligt sätt i många situationer. Ändå kan även de uppleva att det till exempel är svårare att komma med idéer till nya lösningsmodeller om man endast arbetar på engelska i situationen. De som har svaga kunskaper i engelska står naturligtvis inför ännu större utmaningar.

Finländare som arbetar i flerspråkiga organisationer i Finland förväntar sig långt ifrån alltid att kollegor med ett främmande språk som modersmål ska ha några som helst kunskaper i finska eller delta i diskussionen på finska. Situationen är densamma också i många andra områden där man talar så kallade små språk. I stora språkområden som Tyskland, Frankrike eller Spanien betraktas däremot det lokala språket som ett naturligt val som företagets språk, och kunskaper i det lokala språket ses också som viktiga för det sociala livet.

Även i små språkområden börjar man så småningom vakna upp och inse vikten av att kunna det lokala språket. Även om arbetsgemenskapens officiella språk är engelska, försvårar avsaknad av kunskaper i det lokala språket anpassningen och integrationen i det nya landet. Även karriären kan stanna upp på grund av att man inte behärskar det lokala språket. En person som inte kan finska kan alltså slå i glastaket.

Att finska används som huvudspråk på arbetsplatsen gynnar finskspråkiga arbetstagare eftersom de kan använda sitt starkaste språk. Detta gör att arbetet är mindre belastande för dem och kan förbättra arbetets kvalitet.

Orsaken till att finska används kan vara att kundservicen har en central roll i arbetsuppgifterna eller att språklagen ställer krav på att de inhemska språken ska användas, till exempel inom den offentliga förvaltningen eller social- och hälsovården. I vissa fall kan orsaken till att finska väljs också vara att alla arbetstagare eller samarbetspartner inte kan engelska eller inte gärna använder engelska. När finska är arbetsplatsens huvudspråk är det också naturligt att kommunicera externt på finska.

Många arbetsgemenskaper använder finska som sitt huvudspråk även om alla inte kan finska lika bra. På arbetsplatsen kan det anses vara viktigt att ha kunskaper i finska även för att språkkunskaper anses påverka hur väl arbetstagaren trivs i Finland och hur hen engagerar sig i sitt arbete. I sådana situationer förblir finskan arbetsgemenskapens huvudspråk även om en internationell arbetstagare kommer in i gemenskapen.

För en person som talar finska som andra språk är fördelen med denna språklösning att personen får möjlighet att utveckla sina kunskaper i finska. På en finskspråkig arbetsplats finns det i bästa fall många situationer som lämpar sig för lärande, och en sådan arbetsgemenskap är i kombination med språkkurser ett utmärkt tillfälle att få de språkkunskaper som behövs i arbetet. När en internationell arbetstagare redan från början får stöd av arbetsgemenskapen för att lära sig finska, får personen bättre möjligheter att avancera i sin karriär i Finland och kanske också djupare engagerar sig i arbetsgemenskapen.

Även om det gynnar hela arbetsgemenskapen att ha finska som arbetsspråk är lösningen inte problemfri. Det kan vara svårt att samordna rollerna som språkelev och arbetstagare. Många upplever att de inte kan arbeta som kompetenta experter inom sin bransch om språkkunskaperna är bristfälliga och att deras kompetens inte alltid kommer fram på finska. En arbetstagare med finska som andraspråk kan tänka att hen är till besvär för kollegor då hen talar långsamt och ber om hjälp. Kollegorna kan i sin tur tröttna på att ge språkstöd och på de språkutmaningar den som lär sig finska har.

För en person som lär sig finska kan en finskspråkig arbetsplats med varierande situationer vara ganska belastande. Personen kan bli trött av att tala och lyssna på ett annat språk och dessutom kan det ta mer tid att arbeta på det nya språket än att arbeta på det starkaste språket.

På vissa arbetsplatser byter man flexibelt språk enligt situationen och talarna. Man talar å ena sidan om parallellspråkighet, det vill säga att kommunikationen sker parallellt på två eller flera språk, eller å andra sidan om receptiv flerspråkighet, det vill säga att var och en använder det av de gemensamma språken som är starkast för personen i fråga. Ingendera av dessa principer följs i allmänhet till punkt och pricka. Till exempel kan parallellspråkighet realiseras så att man i diskussioner fritt kan byta mellan olika språk, medan den skriftliga kommunikationen sköts mer systematiskt på båda språken.

Ett exempel är en situation där två arbetstagare med olika språk håller ett möte; den ena har finska och den andra ryska som förstaspråk. Båda förstår varandras språk, men upplever att det är svårt att tala det. Då är en flexibel flerspråkig lösning att båda talar sitt eget språk. Om ännu en tredje part som är finskspråkig och som inte kan ryska ansluter sig till diskussionen, kan den som talar ryska byta till engelska (om alla kan det) medan de finskspråkiga kan fortsätta på finska. Genom ett sådant pussel kan man hitta en lösning som är optimal både med tanke på effektivitet, för att undvika belastning och för att gynna språkinlärning.

Parallellspråkighet behöver inte innebära att allt tal eller alla texter översätts i sin helhet. Användningen av parallella språk kan på sätt och vis tvinga skribenten att hitta de viktigaste budskapen i ett meddelande eller dokument. Om till exempel en mötespromemoria skickas till alla deltagare på tre språk är det naturligt att sammanfatta endast mötets kärnpunkter i mötespromemorian så att textfilen inte blir så stor. En systematisk översättning av arbetsplatsens dokument till olika språk leder ofta till att onödigt tjat, diffusa begrepp eller slapp yrkesjargong så småningom börjar försvinna av sig själv. En sådan tydligare kommunikation gynnar hela arbetsgemenskapen.

Receptiv flerspråkighet förutsätter att talarna åtminstone passivt behärskar varandras starka språk. Dessutom är det bra om de känner till varandras språkkunskaper och eventuella mål för språkinlärningen.

Utan en öppen diskussion om språken hamnar de internationella arbetstagarnas språkkunskaper ofta i skymundan. I praktiken borde finskspråkiga arbetstagare våga fråga om internationella arbetstagares önskemål vad gäller språkbruk eller så borde internationella arbetstagare själva våga lyfta fram dem. Om man på arbetsplatsen hela tiden talar engelska identifierar man inte nödvändigtvis arbetstagarens kunskaper i finska och arbetstagaren uppmuntras heller inte att utveckla sina yrkesmässiga kunskaper i finska och man identifierar inte heller arbetstagarens egna önskemål.

Ibland kan man på arbetsplatsen tycka att flera språk används parallellt i arbetet, men arbetstagarna upplever situationen på annat sätt. I praktiken är parallellspråkighet alltid förknippad med utmaningar; från resursproblem (det är dyrt att översätta alla texter) till attitydproblem (det kan anses vara besvärligt att blanda olika språk). För en smidig parallellspråkighet krävs planmässighet och en gemensam överenskommelse.